FINANSMARK-Finansmarkedet

Syftet med detta projekt är att undersöka om företagsledares riskaversion påverkar effekten av ekonomiska incitament och utformningen av deras totala kompensation. Det är svårt att avgöra om monetära incitament minskar intressekonflikten mellan aktieägare och företagsledare eftersom utformningen av kompensationskontrakt beror på person-specifika egenskaper som är svåra att mäta. Ekonomiska modeller gör dessutom förenklande antaganden som sannolikt inte håller i verkligheten. Ett sådant antagande är till exempel att företagsledare är oförmögna att själva justera sin exponering mot det egna företagets risk. Vår studie adresserar båda de här problemen genom att använda unik data på företagsledares privata förmögenhet, skuldsättningsgrad samt allokeringsbeslut. Våra resultat visar att förmögna företagsledare investerar en större andel av sina privata förmögenheter i ?riskabla? tillgångar, så som aktier, vilket tyder på att förmögenhet är en god approximation av riskaversion. I nästa steg testar vi om det finns något samband mellan incitamentsstyrka och privat förmögenhet. Incitamentsteori förutspår ett positivt samband mellan de två variablerna. Våra resultat bekräftar teorin; förmögna företagsledare får starkare incitament av styrelsen. Därefter testar vi om företagsledare diversifierar eller hedgar sin exponering mot företagets egen risk genom att allokera sin privata förmögenhet mellan olika tillgångsklasser. Vår data tillåter oss att studera hur privata investeringsbeslut beror på incitamentsstyrkan samtidigt som vi kontrollerar för graden av riskaversion samt andra orsaksfaktorer. Företagsledare med en större exponering mot det egna företaget investerar en större andel av sin förmögenhet i ?säkra? tillgångar, vilket antyder att företagsledare använder sin privata förmögenhet för att justera risken i kompensationspaketet. Slutligen undersöker vi de motiven bakom de observerade allokeringsbesluten. Detta är av stor betydelse eftersom resultaten hittills överensstämmer med både diversifiering av systematisk risk, vilket skulle utgöra en form av självindexering, och hedging av företagsspecifik risk, vilket skulle eliminera en del av incitamentseffekten. Först visar vi att det negativa sambandet mellan incitamentsstyrka och riskfyllda allokeringar blir starkare när bolagets aktiepris innehåller mer systematisk risk, vilket är förenligt med att företagsledare i första hand försöker justera sin exponering mot systematisk risk. Sedan visar vi att företagsledare håller diversifierade portföljer och att sammansättningen av dessa inte påverkas av styrkan på incitamenten. Det huvudsakliga beslutet verkar kretsa kring hur mycket av förmögenheten som ska allokeras till den riskfria tillgången och hur mycket som ska allokeras till en diversifierad investeringsportfölj.

Despite its importance, there is limited prior evidence on CEOs' attitudes toward risk and, in particular, the tendency to trade outside the insider portfolio. Our study extends the literature on managerial incentives in several ways. First, we show that private wealth is a valid proxy for risk aversion. This result is significant and previously unreported. Since a person's actual risk aversion is inherently difficult to measure, it is difficult to test the standard model without an accurate proxy for risk aversion. Second, we document that CEOs use their private wealth to adjust the risks embedded in their incentive contracts. This result has implications for the ongoing debate on relative performance evaluation and the effectiveness of using equity-based compensation to incentivize managers. Overall, our new evidence provides essential insights for the design of the optimal compensation contracts.

This project aims to provide a comprehensive analysis of how CEO risk aversion affects the design and incentive effect of compensation contracts. Determining whether monetary incentives optimally address the principal-agent problem is difficult since the observed contracts depend on characteristics that are hard for researchers to measure, such as the risk aversion of the CEO. Moreover, standard models make simplifying assumptions that are unlikely to hold in reality. For example, models generally assume that the CEO is unable to take private action to adjust her exposure to firm risk. The project will address both issues, using a novel data set from Sweden with details on CEO wealth. We will first document how CEOs allocate their private wealth between different asset classes and examine the relation between their investment decisions and wealth. If wealthier CEOs are less risk averse, we expect them to invest a larger portion of their wealth in risky assets. Having established a link between wealth and private risk-taking, we will test if incentive contracts are sensitive to private wealth. Standard principal-agent theory predicts a negative relationship between risk aversion and incentive strength. Lastly, we will test recent theoretical work that allows the CEO to diversify or hedge firm risk using private wealth. Again, we can directly test how the investment behavior of the CEO changes in response to changes in incentives, controlling for the level of wealth and other key inputs. This project has several important implications for practitioners and policymakers: (1) it will examine if risk aversion can explain the strength of monetary incentives; (2) it will shed light on whether stock-based incentives, which are costly for shareholders to provide, are efficient in alleviating the principal-agent problem. The results could provide key insights for the design of efficient managerial compensation contracts, which ultimately lowers firms' funding costs.